Torsdagen den 9 september åkte 36 aktiva seniorer till kolmilan i Klockhytta.
Där kolmilan vid namn Gunbritt har rests. Det var många nyfikna besökare utöver våran grupp som ville uppleva hur det var förr när kolningen var en del av vardagen och livet ute i skogarna. Kolarmästaren berättade om hur kolningen gick till och att den bestod från början av 40 kubikmeter tallved och av det får man ut ca 7 kubik kol som säljs när den har rivits ur och kallnat. Vi fick smaka på kolbullar som de stekt över öppen eld, kaffe och kaka efteråt, mycket gott.
Vi får tacka Kils hembygdsförening för det fina mottagandet och engagemang. Utflykten var mycket uppskattad.
Kolmilan – skogens svarta guld
I århundraden har kolning varit en viktig del av livet i de svenska skogsbygderna. Kolmilan användes för att omvandla ved till träkol, som framför allt behövdes i järnhanteringen. Under 1600–1800-talen och långt in på 1900-talet var träkolet en förutsättning för att kunna driva landets många järnbruk och masugnar.
Till en mila höggs främst ung och tät barrved, som kapades i lämpliga längder. Veden restes sedan tätt runt en mittstång eller en så kallad mila-kärna, så att en kupolformad hög bildades. Därefter täcktes veden noggrant med granris, mossa och ett tjockt lager stybb – finfördelad jord och kolrester. Täckningen var viktig för att begränsa tillförseln av syre.
När milan tändes började veden glöda och långsamt förkolnas. Kolaren måste hela tiden övervaka milan och reglera lufttillförseln genom att öppna eller täppa till små hål i milans sidor. Förbränningen fick aldrig gå för snabbt, eftersom veden då skulle brinna upp i stället för att omvandlas till träkol.
En mila kunde vara igång i flera veckor. Kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja intill milan och fick vaka över den dag och natt. Arbetet var både tungt och riskfyllt. En mila som tog eld på fel sätt kunde snabbt förstöras och hela arbetsinsatsen gå förlorad.
När kolningen var färdig fick milan svalna under ytterligare en tid. Därefter revs den försiktigt och träkolet togs tillvara. Kolet kördes sedan med häst och släde eller vagn till närmaste järnbruk, där det användes som bränsle och reduktionsmedel i masugnar och smedjor.
Kolningen hade därför stor betydelse för både skogsbruket och järnhanteringen. För många skogsägare och torpare gav den en viktig extra inkomst, samtidigt som järnbruken var beroende av en ständig tillförsel av träkol.
När järnhanteringen så småningom övergick till andra bränslen och fossilt kol samt senare elektricitet fick allt större betydelse, minskade behovet av träkol. Den traditionella kolmilan försvann därför nästan helt från de svenska skogarna under 1900-talet.
Spåren efter kolningen finns fortfarande kvar. I skogarna kan man hitta de svagt upphöjda, ofta cirkelformade kolbottnarna där milorna en gång stod. Tillsammans med rester av kolarkojan berättar de om en tid då skogen, kolet och järnet var tätt sammanbundna – och då kolaren var en viktig länk mellan skogen och järnbruket.
/ChatGPT